Samhällssäkerhet kräver en gemensam insats från politik, myndigheter och näringsliv. Marknadens roll är avgörande för trygghet och samhällssäkerhet. Det är därför nödvändigt att utforska regleringar, beroenden och samverkan för att stärka totalförsvaret och främja innovation.
Hoten mot samhället är mångfacetterade och sträcker sig från naturkatastrofer till organiserad brottslighet och cyberangrepp. Dessa hot genomsyrar både säkerhets- och näringspolitiska sfärer och utövar påverkan över hela samhället. Pandemier och geopolitiska händelser har exempelvis visat på samhällets sårbarheter och strategiska beroenden. Samtidigt är det avgörande att verksamhetsansvariga ökar sin förståelse för beroendefaktorer för att minimera sårbarheter. Detta kräver en fördjupad samverkan mellan företag och myndigheter.
Generalsekreterare, SOFF
Grundläggande frågor, såsom vad som ska skyddas, vilka hot och risker som existerar, och vilka skyddsåtgärder som krävs, utgör kärnan i förståelsen och hanteringen av samhällssäkerhet. För att bemöta dessa utmaningar initierar staten nya regleringar för bland annat försörjningstrygghet och säkerhetsskydd, med syfte att säkerställa tillgänglighet och robusthet inom kritiska samhällsfunktioner. Nya regelverk (som NIS2) kan både öka efterfrågan på säkerhetsprodukter och fungera som katalysatorer för nödvändiga innovationer.
Företag spelar nämligen en avgörande roll för att stärka samhällssäkerheten genom att erbjuda innovativa lösningar och tjänster. Staten är inte innovatörer. Marknadens dynamik formas däremot av efterfrågan, påverkad av skiftande omvärldsfaktorer som terrorhot, klimatförändringar och organiserad brottslighet. Efterfrågan är avgörande, eftersom den inte bara stimulerar innovation och konkurrens inom näringslivet utan också direkt påverkar samhällets förmåga att möta och övervinna växande hot, etcetera.
Trots företagens innovationspotential, och det stora behovet av lösningar, existerar en utmaning i form av en fragmenterad marknad med olika behov och många olika aktörer. Upphandlingsregler begränsar även marknadens flexibilitet och det rådet oklarheter om vad som utgör samhällsviktig verksamhet och nationell säkerhet. Den kommande nationella säkerhetsstrategin, planerad att presenteras senare i sommar, kommer att vara till stor hjälp om den klarar att definiera mål och ambitioner för vad som betraktas som av nationellt intresse.
När regleringar och lagar blir vanligare, måste vi vara medvetna om vikten av att balansera dessa nya initiativ med en miljö som är attraktiv för företag och deras försörjning av totalförsvarsförmåga. Även om det fortfarande är för tidigt att fastställa hur regleringar direkt påverkar försörjnings- och försvarsförmågan, är det uppenbart att användningen av avtal och kompensation (dvs morötter och inte piskor) som blir avgörande för att stödja det nödvändiga ekosystemet av företag som utgör en kritisk del av totalförsvarets förmåga. Det är en central poäng att samhällssäkerhet inte enbart kan regleras fram; den måste förankras i marknadens dynamik och företagens vilja att investera.
Genom att aktivt engagera privata och offentliga aktörer i informationsdelning, samarbete och skapa en balanserad och effektiv regleringsmiljö kan marknaden förbli en drivkraft för ökad samhällssäkerhet och beredskap. Det vilar ett stort ansvar på lagstiftaren, men det är tillsammans vi säkerställer trygga och säkra samhällen.