Vi talar gärna om svensk innovationskraft och grön industri. Men vad hjälper det att utveckla nya material om ingen vågar använda dem? För mig är det en av de viktigaste frågorna för Sveriges industriella framtid.
Vi är en skogsnation med en råvara som många andra länder saknar. När massa och papper tillverkas uppstår stora mängder lignin, en naturlig beståndsdel i trä. Mycket används i dag som bränsle i bruken, vilket fyller en viktig funktion. Men en del skulle kunna förädlas till material och skapa större industriellt värde. Samtidigt är vi beroende av fossil råvara för stora delar av vår plastproduktion.
Enligt våra uppskattningar används över fem miljoner ton lignin som bränsle varje år i Sverige. Energivärdet motsvarar omkring 50 öre per kilo, medan raffinerad fossil råvara för plasttillverkning kostar omkring sex kronor per kilo. Det är inte en direkt prisjämförelse, men den visar vilken potential som finns i att skapa högre värde av skogens restströmmar.
På Lignin Industries har vi utvecklat Renol, ett ligninbaserat termoplastiskt material som kan kombineras med vanliga plaster som polyeten och polypropen. Det kan användas i exempelvis förpackningar och andra plastprodukter. Vår utgångspunkt har varit enkel: industrin ska inte behöva bygga nya fabriker för att kunna välja mer biobaserat. Materialet har därför utvecklats för befintlig utrustning och etablerade produktionsprocesser. Även möjligheten till materialåtervinning måste vägas in, med hänsyn till de begränsningar som finns. Ändå är tekniken inte vårt största hinder. Det är vanan. Jag möter företag som vill minska sitt fossilberoende, men där steget från ambition till ett faktiskt materialbyte blir för stort. Ingen vill riskera en fungerande produktion, och det är begripligt. Men om varje beslut utgår från vad vi gjorde förra året kommer vi att stå kvar på samma plats om tio år.
Vi behöver också se över spelreglerna. När regler och ekonomiska incitament utgår från etablerade fossilbaserade material kan nya biobaserade alternativ missgynnas. Jag efterlyser inte särbehandling, utan rimliga förutsättningar att konkurrera. Den som vill byta råvara ska inte behöva kämpa mot system som byggts för att bevara det gamla.
Här har både politiken och industrin ett ansvar. Skogsbolag, materialutvecklare, tillverkare och underleverantörer behöver skapa fungerande värdekedjor tillsammans. Börja med en produkt, pröva materialet i den befintliga processen och följ upp resultatet. Framför allt måste företagsledningar ge sina organisationer mandat att genomföra förändringen, inte bara tala om den. Sverige har chansen att göra mer av skogens restströmmar och samtidigt stärka sin försörjningsförmåga och konkurrenskraft. Men innovation blir inte industri förrän någon bestämmer sig för att använda den. Vi måste våga ta det steget.
Företagsportalen